roniag

Helgen har varit en sån där asbra helg. Samtidigt som den har varit en sån helg som inte borde funnits. En helg som har slitit i folks hjärtan och satt sina eviga spår i både själ och kropp. En fin helg som gör att man tar vara på allt lite till än vad man normalt gör. En helg där man gråter för det gör ont av sorg, när man helt plötsligt mitt i all gråt istället börjar gråta av skratt. Livet är så bra konstigt. Men fint. Fint för oss alla som får ta del av det.

Igår bänkade vi oss på Brogårdsvallen för herrmatch. De var grymma och vann. Vi åt kladdkaka som jag och Lisa bakat och drack saft som Emma och Tina hade blandat. (Maja, nästa gång e det du som leverar) Sedan sällskapade jag med min älskade Ekus och vi lagade trerättersmiddag och så satt vi några goa prickar och åt och pratade. Sedan strulade det till sig, och till slut var vi på väg till en fest som inte var en fest med några killar som hade fest. Typ så.

Jag drack två klunkar vin och satt och tittade på utsikten. Den var fin. Sen pratade jag med fulla killar och till sist gick jag med min fulla kille hem till mig och åt mat och avslutade lördags kvällen med att slänga oss i min säng med nybäddade lakan i(!) cred till mamma. Hej lång mening.

Nu inväntar jag match, jag ska sitta på bänken förvisso men ändå. Min fot är onödig och ful. Heja oss. Seriefinal mot Nittorp. Jag borde va taggad, jag är inte så taggad. Hoppas alla andra är det. Lovar att jag ska värma bänken det så bra jag kan!






Dukning a la Ekman


Förrätt a la Ronia


Efterrätt a la Ewe